Åkning

Skisser för terrazzogolv

ÅKNING

Konstnärlig gestaltning av ny tunnelbanestation Slakthusområdet.

Terrazzogolv i biljetthallar, på plattform och mellanplan.

 

Ur förslag till konstnärlig gestaltning av ny tunnelbanestation:

Jag tänker mig stationsrummet som den ena delen av en dubbelhet, en plats där vi kommer att vistas till vardags, vinter som sommar. Den ligger under jorden, vi rör oss uppifrån eller underifrån, vi tar med oss ner intryck från naturen och staden, helt vardagliga intryck, som ett växelspel mellan inne och ute. Former och ljus vandrar från den undre platsen till den övre och tillbaka igen, i vårt medvetande.

Stillhet övergår i intensitet, tempot växlar precis som flödet av människor, ibland strömmande, ibland lugnt väntande, iakttagande eller med en förströdd indirekt upplevelse av platsen.

I mitt förslag till konstnärlig gestaltning är det golven som tas i anspråk och de utförs genomgående i cementmosaik/terrazzo. Golven förbinder alla stationens delar och är det som man som resenär har kontakt med genom hela sin passage. Golven följer både det vertikala djupet och det horisontella flödet. Formerna i golvet ska aktivera rummet och ha ett fysiskt förhållande till den förbipasserande. De ligger inte utströdda på ett centrerat eller mönsterartat sätt utan har förskjutits, blåsts undan och glidit iväg. De skapar tydliga platser.

 

Titeln anspelar på oss själva, vi som går och korsar golven, glider upp eller ner i rulltrappor och hissar på väg till fots eller på ett tåg samtidigt som den beskriver golvgestaltningens rörliga uttryck.

 

I biljetthallarna och hela vägen ner via mellanplan och ut över plattformen är golven isar med skridskospår som korsar och skär i alla riktningar. De öppnar upp och vidgar rummet och bildar en motpol till det mer parallella flödet av in-och utpasserande resenärer. Det bidrar till en känsla av rörlighet, att anpassa sin framfart till medresenärerna, ger en känsla av rymd.

Det är också en ansats till att manifestera entrén till tunnelbanan, Kanske känner man igen känslan av att ge sig ut på isen, att ta ett steg ut.

Man känner igen det i kroppen att lite djärvt kasta sig ut på isen, aningen äventyrligt som en resa skall vara.

Eller, det är något nytt, som man kanske kommer att bekanta sig med där, ovan jord så småningom.

 

Vid glaspartiet som avskiljer plattformen har ett regn av vita och rosa körsbärsblad fallit ner, strött sig och blåst iväg.

 

Ute på plattformen är grundfärgen ljus och grupper av stora vita blad rör sig över en mörkgrå botten och gröna lövformer. De lyser som öar på avstånd.

Olika gjuttekniker bidrar till en komplexitet i uttrycket.